Juvenile detention

Ikväll var jag och Max på teater. Stadsteatern. Vi såg pjäsen Mefisto, om en skådespelare i 20-talets tyskland som genom att sälja sin själ och sina övertygelser klättrar i karriären. Nazisterna är förstås med i spelet.

Jag har aldrig sett Björn Kjellman live, så det var spännande med honom i huvudrollen, eftersom jag tycker att han är rätt bra. I den här pjäsen var han OK. Bäst var Lennart Jähkel, Sven Ahlström och kanske Maria Salomaa (hon hade finlandssvensk dialekt också).

Det var bra scenografi. Bara några få scener var dåliga och en var väldigt bra.

Vi konstaterade att det blir väldigt tydligt vilka som är riktiga, duktiga skådespelare med talang och vilka som inte är det, när man ser en pjäs. Det är någonting med rösten, hållningen och förmågan att leverera repliker som gör det. Vissa klarar det inte.

Jag är inte vidare bra på teater eftersom jag ser det så sällan. När vi kom hem läste vi alla recensioner för att se om andra tyckte som vi. Det stämde ungefär till 70%, vilket var upplyftade, för då hade man ju fattat det rätt.

Stadsteatern är bra. Det är lätt att få tag på biljetter och inte dyrt. En bra scen och kulturtantsmingel. Man behövde inte hänga in jackan om man inte ville och hade 20 minuters paus under vilken man hann ta ett glas vin alternativt springa till Pressbyrån och köpa en Sportlunch-choklad.

3 timmar, 100 pix, klart och betalt!


Björn Kjellman, som åldras med värdighet och är snyggare nu än då han var purung.

Fortfarande helt besatt. Nästan lika fascinerande som maneter.

Stöld.



Sexuellt ofredande.


Misshandel.



Djurplågeri.



Kvinnomisshandel (försökte att strypa sin fru)



Olovlig körning (under the influence of drugs)


Misshandel av polisman

Foto: Mishka Malakov

Igår var tåget till Stockholm ersatt med buss (!!!). Jag kom fram senare än beräknat och kvällens planer var förstörda. Men det var ändå heaven i Solna. Mitt humör är på topp, Veolia kan förvänta sig ett samtal där jag med hurtig röst och glada tillrop kräver dem på hela beloppet tillbaka.

Bilderna är från ett kraftverk i Sibirien, men det påminner om här i Bergshamra.

Förutom att bandnamnet innehåller ett bra namn, är det här en schyst låt. Och alla är så fruktansvärt snygga att jag svimmar av 93 gånger.

Jag har den! Min videokamera.

I videon: Jag har ännu inte lärt mig att ställa in skärpa och zooma ordentligt. Sven och Åsa äter nutella.

As the story goes, hittade jag den billigaste någonsin för 999kr. MEN MEN MEN! Men: när jag kom dit, erbjöd grabbarna på MediaMarkt mig en kamera som varit visningsexemplar, som de skulle kasta. Den fungerade fint, får plats i en ficka, har okej bild och ljud, 4 GB minne, inbyggd stillbildskamera, för 500 spänn! Happy! Det är den perfekta leksaken. Visst, det finns nog mobilkameror som är mer high-tech, men inte för det priset.

Hela förmiddagen har jag suttit och letat video-editing program på nätet, och slutligen hittat ett jävligt basic. Får se om jag kan bli mer pro senare.




här är en liten bild tagen med videokameran. Man får datum med på köpet:

Ryskt studenthem, 2009
Foto: Fjodor Gagarin

Jag kommer ihåg från när jag var ganska liten att det fanns genomskinliga klubbor, alltså godisklubbor, med riktiga torkade insekter inuti. De var poppis ett tag. Det skulle vara lite scary att äta dem, men fullkomligt ofarligt. Alltså kunde man äta insekten också.

Jag tror jag köpte en sådan en enda gång. Och det var scary! Jag tror knappt jag vågade avsluta det hela utan slängde eländet långt innan jag kom till insekten. Jag är inte äckelmagad, men det fanns någonting väldigt instiktivt som satte in när man skulle föra klubban till munnen. Kroppen signalerade att det var farligt och fel, på ett spännande sätt.

Det fanns sådana med skorpioner i, larver, myror och spindlar (värst!). Kommer ni ihåg?

Okej, idag hittade jag dem på internet. De finns fortfarande. Insectilix kallas dom.

Men bättre upp: Jag fann VODKALIX. Som är en likadan klubba, med en insekt i, men som dessutom smakar vodka! Det här är officiellt det absolut bästa partytricket.

Jag är populär på min institution. Det bådar gott för ett framtida professur.

Idag fick jag en bok av vår föreläsare, hans avhandling, eftersom han blev imponerad över att jag hade läst den. Han pratar för övrigt exakt som Alejandro Fuentes Bergström. Det är pretty awesome!

Och missunna mig inte att få säga det här. Men jag äger. Idéhistoria 4-life.



Jag och idéhistoriska institutionen.

"Till alla kvinnosakskvinnor som säger att botox är farligt men inte mosad banan. -Ja, ni kanske har rätt, men inte fan blir det snyggt!?"

När jag blir ungefär 45-50 eller så, ska jag lätt köra skönhetsingrepp. Botox, restylane, ftw. Inget fel på det, sålänge det sköts snyggt. Det beror visserligen litet på hur jag kommer att åldras. Jag känner en del tanter som fixat till sig, och det är inte dumt alls. Så om jag inte ändrar uppfattning, är det vägen för mig.